Övergrepp | Ensamhet | Ångest

Det tar kraft och styrka men jag vet, att kan jag, så kan även andra.

Bakgrund.

Mina närmaste vänner är som min familj. Jag finns där för folk oavsett om jag känner dem eller inte. För att jag kan hjälpa och finnas till om folk vill. Just nu så håller jag på med att skriva en bok om just min historia.

Livet är inte en dans på rosor. Mobbad i hela grundskolan, gymnasiet och även i familjen. Var sjuk i många år och lärde mig fel saker som folk sedan trodde att man gjorde hela tiden. Trots att man är i vuxen ålder så ser man ganska ofta att folk dömer andra alldeles för fort och vi måste börja ta hand om varandra. För om inte vi, vem då?

Vägen fram.

Min pappa var den som jag älskade mest av allt och alla, när han gick bort så kom mina murar inom mig. Ingen visste vad jag kände, tänkte eller ville. Efter flera år så började jag ta ner lite murar och bygga upp mig igen…långsamt. Jag kommer aldrig att bli den jag var och det är okej. Men den jag är idag är den jag vill vara. Att ha någon i min omgivning som vill lyssna på mig är något som jag är or tacksam för.

Jag idag.

Livet idag är mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig som liten. Bor i en stad där jag känner mig trygg och har personer som lyssnar på mig i min närhet. Det för mig är viktigt. Man ska aldrig döma någon utan man ska lyssna och försöka se hur de ser livet. Jag brinner verkligen för att hjälpa andra. Åkte tillbaka till min gamla skola och pratade öppet inför alla om just mobbning och att man hellre börjar prata med sig själv högt innan man går och berättar att något är mindre bra. Det tar kraft och styrka men jag vet att kan jag, så kan även andra.